Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.
Utflykter om sten i grunden

I somras gjorde jag två utflykter som på något sätt handlade om sten i grunden.

Den ena om konsten att faktiskt flytta berg, vilket blir nästan lite episkt när man närmar sig ett riktigt stenbrott som här i närheten av Lönsboda.

Den andra i en miljö där sten varit basen för vårt försvar, men där utvecklingen av vapen gjort smått fantastiska anläggningar och Fort hopplöst utdaterade.

Gylsboda

Egentligen hade inte vart och ett av utflykterna något medvetet med varandra att göra, däremot kände jag att de var tillräckligt besläktade för att kunna beskrivas i samma blogg. Så möjligen kan man väl se det hela som en efterkonstruktion för att nu summera ihop de bilder jag har kvar att skriva om till förmån för kommande höstutflykter.

Någon gång mitt i semestern så damp en tidskrift ner i brevlådan, kommer inte ihåg om det var Mitt Karlskrona eller Commersen, men oavsett vilken så fanns en artikel om en konstnär med en bild tagen i stenbrottet Gylsboda strax utanför Lönsboda. Jag kände direkt att dit vill jag åka och plåta, så en solig lördag mitt i augusti körde jag dit. Jag prickade ut tre stenbrott på kartan utifall Gylsboda inte skulle fylla mina förväntningar. Eftersom varje stenbrott är ett rejält sår i naturen så är dom ganska lätta att hitta på Google Maps.

Vyn som möter är fantastiskt pampig, iaf om man som jag aldrig varit nära något större än de gamla brotten ute på Tjurkö. Tyvärr är det svårt att återge storheten genom en kamera, men bilden ovan tycker jag närmar sig lite. Jag slet hårt för att hitta delar i brottet som kunde återges på lite olika sätt beroende på avstånd till kameran för att ge djup, grävmaskinen gör sitt till för att ge en referensram.

Stenbrottet är avlångt, och det har även ett par äldre vattenfyllda delar som inte syns på bilderna men som ligger alldeles bakom klippan längst bort i bilden ovan. Här, liksom förmodligen större delen av brotten runt Lönsboda, så bryter man den svarta diabasen.

Brottet är väldigt djupt på sina ställen.

I den nordöstra delen av brottet finns en hög klippa som man kommer ut på via en stig. Det tog en stund innan jag hittade stigen, och varje försök att komma fram till klippan på något annat sätt resulterade i att man fanns sig stå inför en brant ner mot brottet. Utsikten från klippan är bedövande, och jag insåg att det var just här bilden på konstnären var tagen. Ska man hit bör man nog inte ta med sig allt för små barn, såvida man inte har dom i sele, det är regelrätta stup vi talar om.

När jag var klar med Gylsboda så passade jag på att ta en tur till ett av dom andra stenbrottet jag lokaliserat. Detta heter något i stil med Svarta Bergen och stenbrottet i Hägghult. Här har man slagit mynt av brotten och den äldre delen som numera är helt vattenfylld är kommersialiserad och man får vackert betala ett par kronor i inträde. Ett mindre problem då man dessutom serverade kaffe vilket undertecknad vid det här laget var synnerligen sugen på.

Så mycket bilder på själva brottet blev det inte, men här är en på vad man kan åstadkomma med den vackra svarta diabasen.

De gamla kranarna som man använde för att lyfta upp stenblocken med står kvar, och bilden ovan visar en pelare från en av dom. Vajrarna som går ut från toppen är fästa i alla riktningar och ordentligt långt bort för att kunna ta upp den enorma påfrestningen som de tunga stenblocken måste inneburit.

Som så många andra ställen jag besökt så skulle jag vilja åka till Gylsboda en kväll för att plåta den nordöstra klippan i vacker kvällssol.

Kungsholmsfort

Den andra utflykten som utlovats drog mot Kungsholms fort två veckor senare. Stenen här ligger inte för att vara vacker utan för att skydda befästningen från angrepp. Jag har tänkt åka till Kungsholmen i många många år nu, mestadels för att jag jobbade här ute under några år runt 1990.

I denna barack jobbade vi på det som då hette Teknikergruppen. Vi hade någon form av frontansvar vad gäller underhåll av fasta anläggningar. Då denna tid präglades av ubåtskränkningar så la vi huvuddelen av tiden antingen på S-platsen på Kungsholmen eller vid någon av alla broar in mot hamnbassängen, ty vid dessa broar fanns fjärrmanövrerade ubåtsnät, fasta hydrofoner och slinginstrument, vilka inte helt sällan krånglade.

Det finns sagolikt mycket att säga om Kungsholms fort, något guiden till våra barns besvikelse också försökte göra. Men istället för att tråka ut er med det så låter jag bilderna mer eller mindre tala för sig själva.

Minen säger allt, en stooooor kanon. Retar mig lite på att jag inte fick med hela kanonen till vänster i bild dock.

Grannkastellet Drottningskär på Aspösidan.

Torn och master till den gamla s-platsen skymtas uppe till vänster i bild. Här höll man bl.a. koll på alla båtar som löpte in mellan Kungsholmen och Aspö, de som inte svarade på radioanrop nattetid fick en strålkastare på några tusen watt riktad rakt mot bryggan, sen svarade dom.

Rundhamnen och Donjongen, dagen till ära med soldater i blå träningsoverall på gräsmattan framför.

Rundhamnen igen.

En nyanländ segelbåt förtöjd inne i rundhamnen.

En nyfiken tjej försöker höra något i det gamla ljudsyftningsinstrumentet. Ingen aning om vad instrumentet egentligen heter, men det har fyra stora öron och gissningen är att det används för att bedöma riktning till fartyg och/eller flygplan.

Matilda på väg upp mot krönet för att se baracken vari hennes gamle far jobbade för drygt 20 år sedan.