Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.
Söderåsens Nationalpark

Glöm inte att klicka på bilderna, dom är vackrare i full storlek.

Ända sedan jag hört landskapsfotografen Patrik Larsson prata sig varm om Söderåsens Nationalpark i en fotokurs på Moderskeppet.se så har jag längtat dit. Cissi hade planerat en mor/son-helg i Skåne så jag tyckte att det passade utmärkt för mig att dra söderöver jag också. Av en lycklig slump hampade det sig som så att dessutom höstlöven bestämt sig för att blomma ut som bäst samma helg.

Jag körde tidigt till jobbet denna fredagsmorgon för att dels packa bilen och dels köra inom Statoil. Bilen visade sig lida brist på både bensin, olja och luft. Vid lunch kastade jag mig ut från jobbet så vändkorsen sannolikt fortfarande funderar på vad som egentligen hände. Jag försökte verkligen planera packningen inför denna utflykt, men trots en lista och trots att jag faktiskt packade kvällen före så missade jag naturligtvis handduk och duschtvål, så bilen fick rulla ett varv uppom Hässlegården innan det äntligen bar av åt rätt håll. Jag skulle således bo på vandrarhem.

När jag kom fram till Söderåsen åkte jag direkt ner till vandrarhemmet som ligger ett drygt stenkast från parkens huvudentré, och där var låst! Ett A4-papper skvallrade om att själva receptionen låg ett par hundra meter bort i ”gula villan”. Men även där var det låst och släckt, och en svag oro började torna upp sig…något jag sannolikt delade med en gubbe som också stod och drog i dörren. Här fanns dock ett mobilnummer på detta husets A4-papper som även här upplyste om att det var låst. Tanten som svarade kände inte igen att jag bokat, men det spelade mindre roll för rum fanns ändå. Och gubben som även han hade frågor att spörja den mobila receptionisten fick låna min telefon och tackade nöjt för vänligheten att jag förbarmat mig över honom.

Första utflykten i parken blev alltså i väntan på nyckeln till rummet. Jag körde upp till parkens högsta punkt som heter Kopparhatten och tog en del bilder.

Det var gråmulet denna fredag, så de flesta bilder jag tog under de ljusa timmarna kastade jag till förmån för de jag sen tog på lördagen. Denna bild är ett utsnitt av träden på en av horstarna taget från just Kopparhatten. Den är nästan lite psykedelisk men visar vilken fantastisk färgprakt det kan vara en höstdag.

Nu hade klockan lagom klämtat 16:00 vilket var den tid den mobila receptionisten påtalat sin närvaro i ”gula villan”. Dock när jag kom dit för andra gången denna dag så emottogs jag återigen av en välkomnande låst dörr. Jag ringde samma nummer igen och det dröjde tillräckligt många signaler innan hon svarade för att jag skulle börja fundera på alternativ…sova i bilen… Nyckel satt i rummet och koden till ytterdörren var xxxx, sagt och gjort, rummet var klart och levererat.

Nu var det dags att äta något så jag körde söderut längs väg 108 och funderade på att köra inom Odensjön, men utan att ha hittat någon avfart till sjön så tornade Röstånga upp sig som en räddare i hungersnöden. En ICA-butik erbjöd varor för lördagsfrukosten, men till middag ville jag gärna ha något varmt som jag inte skulle behöva laga själv semestern till ära. Precis intill ICA-butiken såg jag ett värdshus och där borde man kunna hitta något enkelt.

Av fyra bilar som stod parkerade utanför var tre Porschar, sannolikt inte riktigt min prisklass på ”ett mål enkel mat” alltså. Men en sådan metropol som Röstånga måste ju ha något annat mer åt snabbmathållet kan man tycka, och mycket riktigt, en försiktigt placerad gatupratare (en sån där skylt som vickar i vinden) pekade in på en mindre väg till rubriken Pizzeria. Jag körde förbi pizzerian första rundan utan att se den, när jag körde förbi för tredje gången såg jag dock gatupratare nummer två som sannolikt stått bakom en tillfälligt parkerad bil. Självklart tog dom inte kort!! Så tillbaka till ICA-hallen, stå i kö igen, och plocka ut en tvåhundring.

Pizzan var ok, men det hade nog inte så mycket med smaken att göra som över lättnaden att äntligen fått tag i lite middag. Jag satte mig i bilen och plockade fram Google Maps för att leta rätt på Odensjön, vilken visade sig ligga i just Röstånga eller i vart fall strax intill.

Sjön är nästan rund och ska ha bildats från en sk. glaciärnisch. Den är omgiven av 30 meter höga branter och det var inte helt lätt att hitta en stig ner. Själva sjön är mycket vacker men det som fångade mitt intresse var rasbranterna och den klippa som tornade upp sig en bit upp. Bilden fick en ganska läcker briljans tycker jag och klippan hamnar skönt i kontrast till de stillsamma träden.

Efter Odensjön bestämde jag mig för att styra kosan norrut igen. Jag plockade med mig kamerautrustningen och bestämde mig för att besöka Hjortsprånget.

På vägen upp stannade jag till vid denna gamla döda högstubbe. Det var så pass mörkt nu att det blev lagom med 30 sekunders exponering, vilket också bidrog till den lite abstrakta känslan i träden runt stubben för det blåste lite här till skillnad mot nere vid Odensjön.

Dessutom bidrog pausen vid högstubben till att jag kunde dra efter andan ett tag, stigningen är rejäl och min kondis har en del att önska.

Hjortsprånget är mycket häftigt. Man får gå på en ytterst smal stig med stup på båda sidor. Längst ut ligger en platå inte mycket större än ett köksbord. Det var nu så lite ljus kvar att det krävdes 60 sekunder exponering för att få en bild med lagom skymningskänsla.

På väg tillbaka till bilen tog jag denna bild mot den kombinerade naturum- och restaurangbyggnaden.

Boendet heter Skäralids vandrarhem och det visade sig vara två rum bokade, båda på övervåningen. För att spara el hade den mobila receptionisten vridit ner värmen på nedervåningen, där ju ändå ingen som skulle bo. Duschen var på nedervåningen. Det var som att gå barfota ute en vinterdag när jag satte fötterna mot det städvänliga stengolvet. Jag var helt övertygad om att vattnet stod fruset i ledningarna, men till min förvåning och oerhörda lättnad erbjöds till och med varmvatten, om än i sparsam volym. Vände man duschhandtaget uppåt så orkade precis strålarna lämna munstycket.

Jag knallade upp på övervåningen och sög tag i dörrhandtaget in mot gemensamutrymmet som just hade intagits av det andra rummets båda gäster. Handtaget på min sida lämnade dörren, med dörren fortfarande stängd, och på andra sidan föll motsvarande handtag till golvet. Som väl var satt själva fyrkantstaven i den delen jag höll i, annars hade jag fått ropa till de båda andra gästerna att öppna från insidan. Dock lämnade det mig med frågan hur jag skulle komma ut om någon annan gjorde samma misstag men inte satte tillbaka handtaget, drog mig till minnes en brandstege från balkongen som fick fungera som plan B.

Vädret spåddes bli fint under lördagen så jag planerade en tidig morgon för att fånga soluppgången från Kopparhatten. Men jag blev lite osäker när jag googla upp tiden för soluppgången, det fanns tre att välja bland och den första var ruggigt tidigt: Astronomisk gryning ca 05:30, Nautisk gryning ca 06:15 och Borgerlig gryning ca 06:55. Satte klockan på 04:30 för att vara säker, innan jag slutligen släckte lampan satte jag fram klockan till 05:00 och på morgonen när klockan ringde bestämde jag mig för att borgarna måste ha rätt och satte fram klockan till 06:00.

Halv sju var jag uppe på Kopparhatten och då var det fortfarande beckmörkt med en svag ljusstrimma precis vid horisonten. Hade jag tänkt efter kvällen innan så hade jag satt klockan på 06:00 direkt för nautisk gryning innebär att stjärnor och horisont syns samtidigt vilket är en förutsättning för äldre tiders navigering där man mätte stjärnhöjder med sextant med horisonten som referens. När stjärnor syns är det gott om tid till det vi kallar soluppgång i dagligt tal.

Här hade klockan nog krupit fram till närmare halv åtta, och nu var det fullt av fotografer uppe vid utsiktsplatsen. Halv sju när jag kom dit var jag först vilket innebar att jag fick i stort sett enda platsen utan skymmande träd, en trevlig skåning kom som nummer två och hittade även han en plats som verkade duga.

Ytterligare lite senare hade det ljusnat ännu mera, men tyvärr låg det en del fjärran moln som satte käppar i hjulet för en blodröd himmel att lysa upp landskapet. Men det var ändå helt klart värt besväret att asa sig upp i ottan.

På vägen ner hälsade jag på ett gäng sångsvanar som simmade i en sjö, aldrig sett sådana innan och dom gör själ för namnet ”sång”svan.

Det finns ett antal vandringsleder i parken, jag knallade runt två av dom. Den första jag gick heter Kopparhattsrundan och är på blygsamma 3.7 km, dock innefattar den rundan en stigning på ca 90 meter vilket återigen påminde mig om min likaledes blygsamma kondis. Följande bilder är från den rundan.

Rasbranterna består av stenblock som sprängs bort när vatten fryser i sprickbildningar. Det sägs att man kan höra smällar i stenväggarna kalla dagar när nya block sprängs loss, så branterna lever. Likaså en del träd som envist på något sätt lyckas hitta näring bland stenblocken.

En nationalpark har ett ytterst starkt skydd och bland annat låter man skogen utvecklas med minimal mänsklig inblandning. Träd som faller får helt enkelt ligga kvar till förmån för både fauna, insekts- och därmed också djurliv.

Överallt finns stenar och träd i olika former, och inte helt sällsynt återfinns många former i olika element.

Vacker bokskog i en sluttning. Av alla träd i parken så verkar boken vara den som släpper det gröna i bladen sist.

Uppe på Kopparhatten igen, och denna gång i solsken.

Från Kopparhatten…

Från kopparhatten…

Berget som går i dagen upp till höger är Kopparhatten. I den högupplösta varianten av bilden går det att zooma in och faktiskt se folk som står där uppe och hänförs av utsikten. Det var växlande molnighet när jag tog denna bild så jag väntade på ett tillfälle när bara delar av horstarna lystes upp. För den vetgirige så är en horst en höjd som bildas vid en förkastning och är då motsatsen till en gravsänka som alltså är det vi i dagligt tal skulle kalla för en dal.

Efter en god lunch som bestod i en kopp kaffe och en räkmacka så gav jag mig på vandringsled nummer två. Denna led heter Korsskär-Liagårdsrundan och är på 7.2 km, varav säkert 2/3 är snudd på vildmark, så det tar några timmar att knalla runt. Det första jag kunde konstatera var att det nu hade fyllts på ordentligt med turister så den första delen av leden som är gemensam med den kortare Kopparhattsrundan var belamrad med folk i olika åldrar inte helt sällsynt beväpnade med barnvagnar, vilka är svårpasserade då den gemensamma delen dessutom är belagd med relativt smala träspångar. När leden delade sig återstod dock bara de riktiga entusiasterna, dvs. jag plus rätt många tyskar och danskar faktiskt. Men ändå inte fler än att man kunde njuta av promenaden.

Här en vacker lövsal ovanför en rasbrant med solen som backlight.

Skärån som flyter i dalbotten (gravsänkan).

Skärån ett par hundra meter längre uppströms. Löven stör en liten aning där dom ligger och flyter omkring, kan tänka mig att denna och föregående bild gör sig bättre en vårdag när löven fortfarande är gröna och sitter på därför avsedd plats.

Den här längre leden går dessutom förbi Hjortsprånget och min plan var att ta en motsvarande bild jag visade längre upp fast nu i dagsljus. Dessvärre var det kö ut vid denna tidpunkt, och med tanke på den smala stigen med stupen på var sida så vill man inte vara för många där ute samtidigt.

Så lång näsa fick jag och det får den här trädsvampen symbolisera, och också markera slutet på en ytterst skön skånetripp. Jag raljerar kanske lite över boendet, men vad fanken, det är ju när saker inte fungerar klockrent som man får en rolig upplevelse med sig hem. Kan med lätthet rekommendera Söderåsens Nationalpark för alla som vill få en naturupplevelse av yttersta kvalitet, och på ett boende en sådan här resa ska man ändå bara sova fram till den borgerliga gryningen.