Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.
Rävabacken är Blekinges högsta punkt…

…därför tog jag nationaldagen i akt och styrde kosan åt nordväst från Karlskrona sett, en liten tripp på ca 10 mil. Så här i efterhand borde jag tolkat varningssignalerna, som trotts allt fans där hela tiden, som exempelvis varför det inte finns spaltmeter skrivet om punkten på nätet eller varför det totalt saknas bilder från området när man går in på Google Maps.

Det står mig naturligt att inte rygga för sådana signaler, eller fungerar min förträngningsmekanism bättre än hos gemene man. Så på vägen dit kändes det som alla andra bilar också var på väg dit. Hade en bil med taket fullt av cyklar framför mig i flera krokiga mil, varför jag i mitt stilla sinne undrade om det kanske skulle bli trångt där upp på Blekinges bergstopp.

När jag hade ett par hundra meter kvar så kunde jag snabbt lägga den ängslan bakom mig, jag var totalt ensam.  Vägen blev nästan till en stig innan jag hittade parkeringsplatsen som bestod av den delen operatörerna till mobiltelemasten i området råkat schakta för mycket.

Jag tittade mig runt och fann ett obligatoriskt picknickbord, med en karta i plåt och en tydlig skylt åt vilket håll ”the summit” låg. Jag får nog också tillstå att jag förvånades en smula över hur lite backe det var till Rävabacken, och väl framme slog antiklimax till med full kraft.

Detta, mina damer och herrar, är Blekinges stolthet, vår plats på kartan, objektet för allas vår beundran, samtalsämnet vid varje middagsbord, en samling stenar mitt ute i skogen. Det hela beror naturligtvis på att Blekinges högsta punkt inte är ett berg utan en platå, och den relativt täta skogen gör ju att man inte upplever någon direkt stigning när man kör bil dit.

Punkten var utmärkt med en liten metallplatta, en informationsskyllt och faktiskt en svensk flagga i sällskap av en gammal handduk.

Jag funderar på vad handduken kan fylla för syfte, är det för att torka besvikelsens tårar ur ögonen hos alla barn vars föräldrar lovat dom en spektakulär utflykt till Blekinges Mount Everest, eller är det möjligen för att man ska kunna torka svetten ur pannan när man står där och flämtar i den tunna luften på 189 meter och 65 centimeters höjd över havets yta.

På vägen hem gjorde jag en avstickare in till Fridafors och tittade till närområdet till det gamla bruket.

Det brann i slutet av nittiotalet och sedan dess har det inte producerats något papper här.

Området är fullt av gamla byggnader, vissa verkar hållas låsta och under uppsikt, andra rena ödehus.

Vad kan det ha varit i denna byggnad tro? Idag bara ett skal.

Det gamla bruket ligger vid en fors och man har hämtat kraft från vattnet. Både mekaniskt och från 1907 även elektriskt.

Vid en första anblick skulle man nog gissat på en gammal turbinhall, men den ligger för långt från fallet så det är mer troligt att det rört sig om platsen för någon massamaskin.

Eftersom det rört sig om pappersbruk så har man förmodligen tagit emot timmer via vattenled, kanske dessa byggnader varit inblandade.

Någon har lyckats slå ut vartenda betongglas, vilket kan utnyttjas till ett symetriskt foto.

Ytterligare lite söderut stack jag av till Ebbamåla och hade lite förhoppningar att titta närmare på bruket där, det var tyvärr stängt denna dag, men dit ska jag nog ta mig en tur någon annan gång. Dom anordnar järnnätter ett antal torsdagar på sommaren ”… då järnet lyser rött, släggan hamrar mot städet och de sotiga gjutarna bär ut den lysande järnsmältan i skänken”, allt enligt deras egen websida på http://www.ebbamalabruk.se/ironnight.php

Strax intill Ebbamåla körde jag in på en liten skogsväg mot ett naturreservat precis intill Mörrumsån, Käringahejan. Jag hade sånär plockat en fantastisk bild mot solen i en mossig bokbacke, men när jag tagit handhållet provfoto (det ni ser här ovan) och skulle till att montera upp kameran på stativ…så gick solen i rejäla moln.

Sluttningarna ner mot Mörrumsån är både branta och höga, som bilden av Mörrumsån så här lite från ovan visar.

Totalt sett var det en mycket lyckad dag, bergstoppen, avstickarna och det sköna vädret gjorde susen för både kropp och själ. Jag raljerar lite över Rävabacken, men ser man hela äventyret runt utflykten så var det jag fann på platsen nästan roligare att uppleva än en höjd med utsikt över skog och mark, faktiskt.