Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.
Fotoworkshop i Söderåsen

Så var dagen D här, en fotoworkshop nere i Söderåsen i Skåne för fotografen Patrik Larsson. Förutom att umgås med familjen kunde jag inte tänka mig ett bättre sätt att fira 1:e Maj, det där med politik och demonstrationer är inget för mig. Vi hade kommit överens via mail att börja dagen med en lunch i nationalparkens restaurang vid 12:00, så vid nio tryckte jag pedalen i mattan, vilket iofs inte innebär så mycket i en Ford Focus. För en gång skull hade jag packat i tid, alltså dagen innan istället för precis innan, och till och med använt mig av en riktig väska men det var ändå något som malde i bakhuvudet att jag borde tänkt på. Sist jag var nere i Söderåsen så checkade jag in på boendet med en kameraväska i ena handen och två ICA-kassar med kläder och tillbehör i andra.

Nedresan, eller kanske bortresan, för Söderåsen ligger bara någon kilometer söder om Karlskrona om än ca 18 mil bort, gick utmärkt och jag hade en halvtimme till godo att ta mig de 100 metrarna från parkeringsplatsen upp till restaurangen. Något som faktiskt behövdes då jag dagen till ära prövade en tryckskumskiva vid höger yttre fotknöl i mina nya Meindl kängor för att kompensera att de inte var 100% ingångna än. Uppe vid restaurangen tvingades jag inse att tryckskumskivan som skulle sprida ut trycket istället koncentrerade det så varje steg blev en pina. Skivan fick därför sin sista promenad de 100 metrarna tillbaka ner till bilen och blev ersatt med vanlig fotskavsplast.

Vid restaurangen rådde tomhet vid det bord som var bokat i P. Larssons namn, så jag gjorde som man brukar göra numera, ställde mig utanför restaurangen och grävde ner ansiktet i mobilen och låtsades upptagen. Efter en stund märkte jag att det stod några stycken lika vilsna människor i en gles flock några meter bort. En annan man stövlade ut från restaurangen och med vilsen blick sökta han kontakt med flocken och hälsade artigt. Jag bestämde mig för att det måste vara början till de 8 deltagare vi så småningom ska bli på dagens övning och gick även jag bort och frågade lite försynt om de möjligen också väntade på Patrik. Några minuter senare kom så även Patrik vandrande och vi kunde påbörja lunchen.

Själva workshopen började sedan strax efter 13 med ett inspirerande bildspel i föredragsform nere på Pensionat Söderåsen. Intima landskap handlade det ju om, och jag hade varit ute ett par veckor tidigare för att försöka bilda mig en egen uppfattning om vad det skulle kunna vara. Tyckte nog att jag hade träffat hyffsat rätt, och man ska ju vara medveten om att det inte finns någon sann definition att luta sig mot. Det är formen och flödet i bilden som är det viktiga och finns det möjligen någon regel att nämna så är det att ljuset inte är en del av kompositionen utan snarare något som påverkar kompositionen. Vad jag menar med det är att en bild påverkas av hur ljuset ger ljusa och mörka partier förutom själva färgen i sig, medan man vid vanlig landskapsfotografering faktiskt fotograferar ljuset genom att låta himlen ta en rejäl del av kompositionen. Man kan se intima landskap lite som att göra en tavla där färg, form och linjer gör tavlan intressant. Snarare kräver det intima landskapet att man betraktar bilden och försöker hitta det fotografen försökte fånga, medan klassiska landskap mer har den sugande effekten med linjer som suger tag i en och ger en wow-effekt.

Det här innebär ju också, som Patrik tryckte på, att andelen bilder som helt enkelt inte fungerar är betydligt större när man kommer hem och betraktar en dags skörd än om man tar de lite större vyerna.

Jag behöver detta tillskott till min fotografering för även om Karlskrona är en skärgårdsnära ort så tycker jag att skärgården här är lite vek (om än fantastiskt vacker). Med intima landskap som mål för en utflykt kan jag helt enkelt stega ut från huset och gå 200 meter till där skogen börjar, sen finns hur mycket uppslag som helst…att ta hem och kasta…för den där en eller två riktigt bra bilden.

Efter bildspelet så var det dags att ta oss ut i nationalparken och leta motiv och kompositioner. Vi delade upp oss i tre bilar varvid jag hamnade i en bil med en mycket trevlig snubbe från Värmland. Det var ganska stor spridning på varifrån vi 8 deltagare kom från; 2 från Värmland, 2 från Blekinge, 1 från göteborgsområdet, 1 från Stockholm, och så tror jag det var 2 från skånetrakten. Det visade sig att både jag och värmlänningen hade premiär på fotoworkshops, vi var båda normalt sett ensamvargar i fotosammanhang och såg detta lite som ett test på om foto i workshopformat egentligen var något för oss.

En dryg mil bort ungefär parkerade vi i ett område som heter Klöva Hallar och här började vi febrilt leta motiv nere i ravinens botten längs Klövabäcken. Det var lite som en gräshoppssvärm trots att vi inte var mer än 8 stycken plus Patrik. Inledningsvis tyckte jag det kändes en aning stressande att jag var tvungen att hitta motiv på beställning, men när jag tänkte efter lite så är det egentligen så det brukar vara när jag kört en bit för att fota. Före första bilden är det lite måstekänsla i bakhuvudet, men så snart det sitter en bild på minneskortet så ramlar det på av sig själv.

Sen kan jag väl inte påstå att jag hittade några underverk direkt men nån bild här och där kände jag att jag fick. Efter ca 2 timmars irrande fram och tillbaka som yra höns så åkte vi tillbaka till huvudingången till nationalparken och tog middagsfika. Här slog jag på stort med 3 obredda mackor och en på Statoil nyinköpt tub skinkost, detta sköljde jag ner med en halv flaska lätt kolsyrat vatten (även den från Statoil). Sen var det dags för etapp två i fotande och nu handlade det lite mer om grenar och vatten kände jag. Vi hade en timme på oss och höll till runt själva sjön/dammen.

Tredje och sista etappen gjorde vi uppe längs det man kallar serpentinvägen. Den sträcker sig på motsatt sida ravinen mot där den mer berömda Kopparhatten finns. Här hade vi nu lite kvällsljus att arbeta i, ljus som satte lite andra kontraster och skuggor i träd och trädkronor. Några hoppades på en härlig solnedgång som belöning efter att ha behövt jobba med bilder i hårt solljus en hel dag. Direkt solljus är inte helt bra för intima landskap då det blir så otroligt mycket skuggor och mikrokontraster bland grenar, löv och annat. Man kan säga att detaljgraden minst blir dubblad i solljus, och det man eftertraktar i intima landskap är mindre detaljer och mer av linjer, former, flöden, riktningar, subtila färger. Tyvärr tvingades vi bittert finna dagens enda moln framför solen just som den gick ner. Ain’t life a bitch!

Jag och några med mig kände oss ganska möra vid det här laget, så det var perfekt att avrunda dagen med några slutord från Patrik. Sammantaget får jag tillstå att det var en riktigt härlig dag, trevliga människor och en mycket inspirerande lärare. Egentligen agerande han mer som mentor och försökte få oss att förstå intima landskap, hjälpte oss hitta kompositionen som fungerade och berättade varför en viss komposition sannolikt inte fungerade. Konceptet med workshop passar mig bra tycker jag, så jag kan definitivt tänka mig fler när tillfälle ges i andra fotorelaterade ämnen.

Vi hade åkt kors och tvärs genom Söderåsen i värmlänningens bil, och nu åkte han på att köra mig sista biten tillbaka till pensionatet där vi utgick från efter bildspelet tidigare på dagen. I bilen berättade han att han nu funderade på var han skulle bo under natten, han funderade på att slå upp ett tält eller försöka komma in i nån övernattningsstuga eller rent av sova i bilen. Det sistnämnda verkade han inte så förtjust över då vi bara timmarna innan bevittnat ett stackars kompisgäng som fått bakrutan inslagen i en smash-and-grabb-stöld. Jag tackade så mycket för skjutsen och hoppade in i min egen bil och körde ner till mitt boende i vandrarhemmet Skäralid precis mitt emot huvudingången till nationalparken.

Jag hade bokat eget rum för 500 spänn, men oftast får man ju ett enkelt rum med en ranglig säng i ena änden och ett handfat i andra änden på de vandrarhem jag bott på. Vidare brukar det vara gemensamt kök och badrum/toalett. Nu öppnade jag dörren till stugan jag blivit anvisad och där hittar jag fem sängar, skänkte värmlänningen som inte hade någon enda en tanke, och därefter min egen packning en tanke ty nu insåg jag vad som gnagde mig när jag åkte hemifrån. Det är ju för tusan ett vandrarhem och sådana har inga sängkläder! Ok, jag kan sova i mina kläder direkt på bäddmadrassen och kudden hade ett örngott som luktade rentvättat. Hittade ett eget badrum och toalett, men självklart skulle jag haft handduk med mig! Ok, jag kan torka mig med en t-shirt när jag duschat. Där fanns eget kök med spis och kyl, men maten jag hade över bestod av två chokladkakor till kvällsmat och en burk Red Bull som jag beslöt spara till frukost. Ok, jag slipper diska och städa så mycket. Det går alltid att ordna saker till det bästa och det finns alltid en uppsida mot en nedsida.

Nästa dag beslöt jag mig för att göra ett kort återbesök i Klöva Hallar innan jag skulle köra hem. Så jag åt min frukost (en Red Bull), och städade (vek ihop täcket och slätade ut bäddmadrassen) sen körde jag iväg.  Kunde inte låta bli att ta en tur upp mot Kopparhatten först men väl uppe så orkade jag inte plocka ut kamera och stativ utan fortsatte direkt ner igen. Halvvägs nere slogs jag av hur bokarna liksom växte upp över vägen och ner igen så jag tvärnitade bilen (återigen, innebär inte så mycket i en Ford Focus), plockade fram kamera och stativ och ställde mig mitt på vägen.

Tycker fotot blev mer intressant i svartvitt med de ljusa boklöven åt det vita hållet plus att de hål i lövtaket som störde lite i färgbilden försvinner ur ekvationen. Nu Klöva Hallar. Dagen innan hade jag ju åkt med värmlänningen, och det är lustigt hur vägen kan se helt annorlunda ut om man kör själv mot när man bara åker med. Men jag lyckades klura ut vägen och begav mig ner i ravinen igen. Hittade just jämt inget nytt som funkade i det ganska skarpa ljuset, men på väg tillbaka längs bäcken tittade jag upp och tänkte att där uppe på toppen av rasbranten kanske jag kan avsluta med en mer klassisk landskapsbild, och även om branten verkade hög, säkert 30-40 meter, så såg det klart görbart ut att kravla sig upp.

Två tredjedelar upp fick jag pusta ut och när jag tittade ner insåg jag att jag nog behövde en annan rutt för att senare ta mig ner igen. Hade hittills kameran i handen monterad på stativ och passade på att klippa ett kort ner mot grenverken hos bokarna som växte upp mot mig. Det var så pass brant att jag inte vågade fälla ut stativet utan lutade mig och kameran mot ett träd som växte upp ur rasbranten, men med andan i halsen så fick jag inte till skärpan helt 100 tyvärr. Ok, med inget att förlora stålsatte jag mig och pressade mig vidare uppåt, nu med kameran nedpackad och stativet fastspänt på ryggsäcken. Det som nerifrån botten på ravinen verkat så enkelt kändes plötsligt lodrätt, men så fick jag tillslut upp armen över kanten och stirrar lite fånigt på en bred och fin stig som sträcker sig ut från skogen mot en utsiktsplats.

Efter att plåtat lite utan att hitta något egentligt ämne för en riktigt bra bild så stövlade jag fram längs stigen för att finna bilen bara ett hundratal meter bort. Tackade min lyckliga stjärna att ingen hade varit på utsiktsplatsen när jag kravlade mig upp. Måste ha sett idiotiskt ut för en eventuell betraktare att någon faktiskt kommit på idén att klättra upp när det finns en stig bred nog för en rullstol att ta sig fram på…