Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.

Norge med sina fjordar och berg har länge fascinerat mig, men jag har aldrig kommit mig för att åka dit. Sedan ett par år så dessutom jobbar min grabb i Oslo och jag kände att det var mycket hög tid att åka över och hälsa på.

Vi bestämde oss för en långhelg vilket innebar att jag körde upp på torsdagen och hem på söndagen. Det är också så finurligt att Henke jobbar på Hertz, så med lite personalrabatt så blev det hyrbil istället för min gamla rishög till Ford Focus. Det är ca 65 mil från Karlskrona till Oslo, men vägen är fin hela sträckan plus att jag blev uppgraderad till en V70 med de flesta finesserna, så jag kände mig i princip utvilad när jag kom fram.

Oslo är en helt ok stad i sig, men jag tog inte en enda bild medan jag var där, så vi spolar fram till fredagen istället.

Fredagen var dagen med stort T som i gå på Tuuuuuur. Vi hade redan tidigare bestämt oss för Flåm och bokat hotellnatt men för att göra mer av bilfärden så beslöt vi oss för att stanna till vid ett ställe som heter Vøringsfossen på väg upp.

Vi landar alltså på dryga 40 mil, vilket i svenska termer kan anses på bakgården men som givet vägstandarden i Norge är ett ganska rejält avstånd.

Vägarna är ju alltså inte dåliga i Norge, men lite smala och sorterar under ganska låga hastighetsbegränsningar.

Dessutom tar man det där med böter på riktigt allvar, så en hastighetsbot gör ont.

Vøringsfossen är ett av Norges mest kända vattenfall med en fallhöjd på 182 meter varav 145 meter är fritt fall.

Vägen dit gick över norra delen av fjället Hardangervidda, helt underbart och vidsträckt med sin frodiga men ändå karga yta sådär ovanför trädgränsen.

Vi hade både tur och otur med vädret denna fredag, de låga molnen gjorde landskapet lite drömskt där topparna blev klädda i bomull, men ur fotosynpunkt så hade det varit bättre att jaga det intima landskapet än vidderna.

Det tunnade dock ut och några bilder blev det ändå.

Vattenfallet i sig ligger liksom inne i början på en ravin eller canyon och är mäktigt även utan vatten.

Huvudfallet var lite svårt att fånga på bild utan att luta sig ut över kanten sisådär 200 meter stuprätt ovanför botten och bitvis utan riktiga staket.

På motsatt sida rann ett smalare fall utmed klippsidan, lite svårt att avgöra utan referenser men det är drygt 200 meter från toppen till botten på bilden.

Istället för staket hade man försett kanten med ytterst målande varningsskyltar någon meter in.

Det ilar fortfarande i magen när jag tänker på när vi gick fram mot kanten och sneglade ner med tyngdpunkten ordentligt långt bak i kroppen.

Vi fortsatte färden upp och passerade över Hardangerbron vilken löper över Hardangerfjorden från en tunnelmynning på ena sidan till en tunnelmynning på andra sidan.

Norge är förövrigt fullkomligt nerlusat med vägtunnlar, drygt 900 stycken om man får tro Wikipedia.

Ett par timmar senare körde vi in i Flåm och checkade in på hotellet Flåms brygga. Hotellet ligger alldeles nere vid vattnet längst in i Aurlandsfjorden. Förutom närheten till makalös natur så har hotellets restaurang och pub den stora fördelen att hysa ett eget mikrobryggeri, Ægir Bryggeri. Jäskärl mm för fatölen står inne i puben endast avskilt med en glasruta.

Krögaren, tillika bryggmästaren, har skapat en riktigt rustik och härlig miljö med en meny som är direkt anpassad till ölen. Efter några öl i puben gick vi upp på till restaurangen på övervåningen. Henke körde på hamburgare och jag tog en Grytesteikt Svineskanke Gullinbusti. Ska man tolka krögarens engagemang så var den maten snarare tillbehör till de två glasen Harvester Ale med en lätt rökton som vi beställde in efter rekommendation.

Vid niosnåret bestämde vi oss för att törna in och siktade på att kliva upp vid strax före åtta då frukosten börjar serveras. Vi hade med hjälp av den vänliga receptionisten fått tips om en tuuuur upp på ett berg vid Aurland och ville komma upp på toppen i paritet med väderleksprognosen som skvallrade om fint väder runt lunchtid.

Vi klev upp, avnjöt frukost och körde sedan bort mot den lilla byn Aurland. Det finns en serpentinväg som tar en upp till ca 800 meter höjd och jag skulle ljuga om jag sa att det inte ilade en del i magen då vägen var mycket smal och bitvis skilde endast egentligen ingenting mellan väg och stup.

En bit upp finns en utkiksplats som heter Stegastein där man byggt en trätunga rakt ut från berget på ca 650 meters höjd.

Vi stannade till, plåtade lite och träffade en trevlig dam som lika hurtigt som vi hade gett sig av för att njuta av morgonen på fjället. Hon gav oss vägbeskrivning upp till där vi skulle parkera för att enklast nå leden som sträcker upp mot toppen.

Med varsin liter vatten, kamera och stativ började vi vandringen. Jag upptäckte ganska snart att min kondition är obefintlig och började flåsa som ett gammalt ånglok, medan Henke studsade upp lätt som en gasell.

Det var ju inte jättelångt i sträcka vi skulle vandra, men det var trots allt en stigning på drygt 500 meter från bilen upp till toppen.

Samtidigt gav min avsaknad av effektiv syreupptagningsförmåga bieffekten att vi fick stanna till och njuta av utsikten på flera ställen än bara ett.

Väl uppe kan man bara konstatera att det var helt 100 procent värt varenda svettdroppe.

Vilken fantastisk utsikt på ca 1370 meters höjd och med fri sikt ner mot foten av berget och ut över omgivande berg.

Rent fotomässigt var det lite dis i luften som jag istället för att se som problem försöker få till att tillföra linjer i bilden.

Vyerna är många och njutningen enorm, men tillslut var vi tvungna att påbörja vandringen ner.

Vi lyckade gå fel efter bara 10 meter och fick vända väl medvetna om den ravin vi omöjligt skulle kunna passera på den inslagna vägen.

Jag tror vi möjligen pausade en gång på vägen ner, och väl framme vid bilen kändes benen som spagetti av alla inbromsande steg.

Dagen var inte slut och vi var sugna på mer.

Runt Flåm ser man mängder med små vattenfall, några är dessutom lite större och längst in liksom bakom Flåm ligger ett stort vattenfall som vi beslöt oss att förära med vår närvaro. Från bilen sett såg det ut som vattenfallet låg ett stenkast från vägen, men när man inte är van vi dessa vidder så inser man inte riktigt avstånd och storlek. Så det tog nog en timme att knalla upp på redan värkande ben och med samma urusla kondition som visat sig tidigare på dagen.

Vyn ner mot Flåm visar också på att även denna sevärdhet trots allt låg rätt högt upp.

Vi hade tidigare bestämt oss för en väg hem mot Oslo som var lite mer raka spåret än den vi körde upp. Men av en slump tog vi en 2.5 mils omväg trots allt. Vi körde en avfart för långt i en rondell och plötsligt ser vi skylten.

Vi hade spekulerat lite i om vi skulle leta rätt på Norges, och för övrigt även världens, längsta biltunnel, men kommit överens om att det skulle vara en ganska meningslös utflykt. Nu med hålet i bergväggen endast hundra meter framför oss så var valet enkelt, självklart ska vi köra de 24.5 km som världen längsta biltunnel Lærdalstunneln erbjuder!!

Lite förvånande hittade vi 4 stycken bredare passager strategiskt utplacerade. Jag läste senare att dessa anlades för att minska förarnas tristess av att köra så pass långt i en enformig tunnel, plus att de erbjuder en möjlighet att både vända och avnjuta kortare pauser.

Efter tunneln återstod en färd över fjället och sedan ner över Hemsedal. Även här var vi bitvis över trädgränsen och kunde njuta av både kala fjällvyer och höga tvärbranta svarta berg.

Vi landade i Oslo framåt kvällningen. Jag checkade in på hotellet och var väldigt upprymd över dessa två fantastiska dagar i Norska fjäll och fjordar med Henke. Orkade inte ens gå ut till 7-Eleven tvärs över gatan för att köpa något att knapra på utan beställde upp mat på rummet istället. Henke hamnade mitt i en fest när han klev in genom dörren till sin lägenhet (som förövrigt låg kanske 100 meter från mitt hotell). Just den fortsättningen på kvällen var jag inte avundsjuk på utan nöjde mig med lite Netflix på datorn innan det var dags att släcka ljuset.

Sista dagen i Oslo tog vi en långpromenad, jag med analogkameran i hand i förhoppning att hitta lite gammal arkitektur att föreviga. Vi visste väl inte riktigt någon av oss var den arkitekturen fanns så min svartvitfilm inställd på 2 stegs pressning för lite grova korn är fortfarande plågsamt fast på första filmrutan i skrivande stund.

Henke tipsade om att köra E18 hem första biten från Oslo för att se lite mer av Oslofjorden, jag skulle bara sätta navigatorn på Ulvøya så skulle det lösa sig. Ulvøya finns inte i Volvos navigator så jag satte en punkt på kartan på ön istället och började köra. Konstigt nog drog den förbannade navigatorn mig till E6 direkt hur jag än bar mig åt, och då jag dessutom glömt att ta på mig glasögonen så hann jag inte reagera på de små skyltarna med E18 förrän det var försent. Lite senare upptäckte jag att jag satt punkten på fel ö och navigatorn försökte bara vänligen men bestämt ta mig snabbaste vägen till Jeløya!

Norge är ett fantastiskt land och jag har en fantastisk son, underbart veckoslut!!