Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.

Efter 2 dagars njutning av sol och värme vid poolen kände jag rastlösheten komma krypande.  Jag bestämde mig för att hyra en bil och förutsättningslöst ta mig upp i bergen medan resten av familjen fortsatte leva lyxliv i poolområdet. Trots min opportunistiska inställning till trippen, ta upplevelsen som den kommer och fånga möjligheterna när de visar sig, så insåg till och med jag att en grovyxad plan skulle göra utflykten bättre. Jag behövde ju dessutom minst en waypoint att mata in i navigatorn för att ens lyckas ta mig ut från turiststråken i Alcudia.

Efter lite zoomande fram och tillbaka på Google Maps bestämde jag mig för att sätta första destinationen till fyren längst upp på Cap de Formentor. Sedan skulle jag köra ner längs med bergskedjan mot en liten vik som heter Cala Tuent och där hoppas på en restaurang som poppade upp med en kniv-och-gaffel-ikon när jag zoomade in på satelitvyn. Grovplanen var beslutad.

Första stoppet blev utsiktspunkten vid Mirador del Mal Pas. Ni kan för övrigt klicka i den lilla kartan uppe till höger så öppnas ett litet fönster där alla punkter där bilderna är tagna visas. Vidare så är alla bilder tagna med min mobil då jag inte orkade dra systemkameran med mig till en solsemester.

Utsikt in mot Badia de Pollenca som är bukten nordväst om den mer berömda badbukten Alcudia.

Vy upp längs Formentorhalvön.

Utsiktspunkten ligger på knappt 300 meters höjd över havet, och med ett minst sagt minimalt räcke som skydd så pirrade det lite i magen att sträcka sig ut och ta bilden rakt ner.

En sista bild upp längs Formentorhalvön där det svaga diset tillsammans med motljuset ger ett ganska fint djup. Tyvärr ser man här mobilkamerans tillkortakommande då färgåtergivningen i himlen mellan det utfrätta vita och det blå blir lite tveksamt grönt.

Jag lallade ner till bilen och fortsatte färden norrut. Det finns flera små stopp längs vägen där man kan pressa in en bil eller två för att sedan knalla upp på nån kulle och hitta smått fantastiska vyer.

Här ännu en vy längs Formentorhalvön, alltså åt nordöst från där jag stod. På bilden ser man nu även fyren vid Cap de Formentor lite i fjärran. Denna utsiktsplats hittade jag inget namn på men ligger vid Punta d`en Thomás.

Vy från samma punkt men med lite annan komposition.

Jag fortsatte nu hela vägen ut till fyren utan vidare stopp och förvånades lite över hur mycket cyklister som pulsade upp för de rätt rejäla stigningarna i den för mig ganska tryckande värmen. Jag förstod senare att hela den Mallorkanska bergskedjan är ett mycket populärt resmål just för cyklister som vill erbjudas både rejäla stigningar och fantastiska utförslöpor längs serpentinvägar.

Uppe vid fyren fanns självklart vackra vyer, men faktiskt ingen som stod ut mer än de jag hittills stannat till vid längs vägen.

Här är dock en tagen åt sydväst från fyrbyggnaden. I övrigt passade jag på att inmundiga en välförtjänt kopp kaffe ackompanjerad med en stor chokladmuffins på altanen till ett litet fik/restaurang som hade öppet i fyrbyggnaden. Försökte mig också på en selfie med bergen i bakgrunden, men den blev så gruvligt dålig att jag helt enkelt inte ens med bästa vilja i världen kan erbjuda den för allmänt beskådande. Får nog be min 15-åriga dotter om lite tips till hur man gör...

Dagen har bara ett visst antal timmar, så jag packade ihop rätt snart och satte kurs åt sydväst. Kunde också konstatera att ska man besöka Cap de Formentor med bil så bör man vara ute i god tid. Det hade börjat närma sig lunchtid och när jag nu lämnade min parkeringsplats så blev det nästan slagsmål bland nytillkomna besökare att få ta över efter mig.

Redan efter ett par hundra meter fick jag ett infall och stannade vid en liten utsiktspunkt. Där var en bergstopp som kanske skulle kunna erbjuda en vacker vy, plus att den såg ut att ligga bara några minuters klängväg upp.

Två saker lärde jag mig. Converse basketkängor är inte detsamma som de kängor som föreslogs på en skyllt jag såg uppe vid fyren i det fall man skulle vilja knalla i bergen. Ett berg utan något att jämföra med i perspektiv är MYCKET större än man först tror.

Efter mycket svett och möda nådde jag toppen. Endast cikadorna hördes och jag får nog tillstå att det lite omogna tilltaget trots allt lönade sig. I mitten ungefär på bilden ovan syns en liten vit fläck vilket är två bilar varav den ene är min för dagen hyrda Renault Clio. I övrigt kan man även skymta fyren vid Cap de Formentor.

Nog med Formentor, nu var det dags att ge sig av mot slutmålet för dagen, Cala Tuent och den förmodade lilla pittoreska restaurangen.

Vägen, Ma-10, längs bergen är helt underbar. Framför allt för mig som är van vid det blekingska låglandskapet i Sverige. Tyvärr är det rätt svårt att stanna till vid alla fantastiska scenerier som man passerar då vägen är smal och asfalten är lagd lager på lager genom åren, så en liten Renault Clio skulle förmodligen bli hängande på buken över asfaltskanten om jag hade försökt.

Då och då dyker det dock upp möjligheter som ovan tagen vid en grind till en infart till någon egendom. Jag läste någonstans att Serra de Tramuntana ingår som världsarv sedan några år tillbaka, mycket tack vara jordbruket. Kan förstå det när man blickar ner i en brukad dal som denna.

Vill man verkligen uppleva och se Serra de Tramuntana tror jag cykel är det ultimata. Man kan få med sig en del packning, man kan stanna precis var som helst och man kan avverka rätt stora sträckor. Det plus riktiga kängor alltså.

Bilden ovan och de följande två är tagna från en liten utsiktspunkt till vilken jag inte lyckas hitta något namn, men den ligger knappt en kilometers väg efter man passerat Bar Restaurante Escorca längs Ma-10.

Det är svårt att få fram storheten i scenen när den pressas ner i 2 dimensioner i ett foto, möjligen att turisten i förgrunden och huset till höger i bakgrunden kan ge någon hint till ögat.

Från samma punkt fast åt ett annat håll. Alla tre bilderna ovan är tagna mot havet, dvs. åt nordnordväst, men de riktiga bjässarna ligger 180 grader åt andra hållet. Där hittar man nämligen Mallorcas båda högsta berg, Puig Major på 1445 meter och Puig de Massanella på 1365 meter.  Låter kanske inte så mycket för en alpinist men då ska man betänka att man kan se dessa båda berg från havsnivå, vilket alltså ger dem sin fulla höjd från observatören.

Efter ytterligare någon kilometer svängde jag av mot kusten in på väg Ma-2141 som skulle leda mig till min slutdestination.

Ma-2141 har ett helt fantastiskt avsnitt serpentinväg med en del hårnålskurvor så snäva att knappt Clion klarade dom med fullt rattutslag. Här finns en utsiktspunkt lägligt så man kan se en stor del av serpentinavsnittet innan man ger sig in i det. Man kan luta sig ut och få med ännu mer av det närmsta avsnittet på bild, men total avsaknad av räcken och med ganska mycket folk som rör sig bakom ryggen så kände jag ett visst obehag inför det.

Clion tuffade vidare, för övrigt utrustad med dieselmotor, och jag närmade mig slutmålet.

Cala Tuent, en av de sista orörda stränderna på Mallorca. Man kan även se restaurangen, jag i detta läge fortfarande hoppas mycket på, strax till vänster om bildens mitt.

Jodå, det var en restaurang, och den var helt underbar. Kanske lite förstärkt av att de kunde erbjuda mig kallt vatten, vilket jag naturligtvis inte fått med mig något från Hotellet. Medelst 1,5 liter sköljde jag ner en härligt grillad ”golden bass”. Restaurangen var populär, heter för övrigt Restaurante Es Vergeret, och vill man vara säker på att få ett bord under högsäsong bör man nog ringa och reservera plats. Dom har en egen webplats som ni kan hitta om ni klickar här.

Avslutningsvis några bilder från närområdet runt Cala Tuent, dvs. där det gick att stanna bilen, vilket var ett ytterst nödvändigt måste 1,5 liter vatten senare.

På bilden ovan ser man Mallorcas högsta punkt, Puig Major; det är toppen nästan längts upp till vänster, den med en rund kupol på (klicka på bilden så öppnar sig en större). Tyvärr kan vi vanligt dödliga inte komma upp till de fulla 1445 metrarna då de översta 550 metrarna är militärt område. Men det lär gå att ta sig upp på näst högsta toppen, Puig de Massanella, men den har jag ingen bild på.

Terrängen är minst sagt blandad, man tar sig inte fram ostraffat om man inte vet var vandringslederna går. Det kan man faktiskt säga gäller i dubbel bemärkelse för de flesta områden på Mallorca, inklusive berg, då dessa ligger i privat ägo. Nu är inte markägarna omöjliga på något sätt, även om vissa lär vilja ha några dinaros i hand för ett tillstånd, men jag misstänker att största svårigheter blir att hitta vem som äger vad och att komma i kontakt med dom.

Ah, jag skjuter in en sista bild ner mot Cala Tuent.

Körde sedan samma väg tillbaka upp till Alcudia och Platja de Muro, kan verkligen rekommendera det före att lockas ut på motorvägen. Vyerna är liksom helt nya, om än bekanta, när man ser dom från andra hållet.