Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.

Jag köpte något så torrt som en pannlampa häromdagen. Men när man börjar leta så finner man att det ligger lite teknik bakom till och med en sådan enkel sak. Till att börja med finns det lampor som kostar uppåt 7000 kronor!! Efter lite letande hittade jag Lumonite Compass 1000 som fått bra kritik, ger bra ljus, inga onödiga finesser som stroboskop och SOS och är vattentät.

Så nu återstod bara att komma ut en kväll och testa den. Jag hade besökt Gyön för ett par veckor sedan och redan då bestämt mig för ett återbesök till en liten vik jag hittade. Med pannlampan monterad på huvudet och kameran i ryggsäcken vandrade jag ner mot strandkanten i mörkret. Väl nere i viken tvingades jag inse att det inte skulle funka som jag tänkt mig. Karlshamn ligger tillräckligt nära för att lysa upp molnbasen och förgrunden i viken skulle bli kolsvart även om jag lät slutaren stå öppen ända till de belysta molnen blev överexponerade.

Så jag klättrade upp på berget intill och tänkte att jag vänder motgången till en medgång och gör Karlshamn till huvudattraktionen istället. 8 minuters exponering följt av 8 minuters automatisk brusreducering gav bilden ovan.

Jag försökte mig även på en bild ut mot en fyr i natten där jag fångade blänket från ljuskäglan i vattnet, men molntäcket var för tjockt och tråkigt så det blev en väldigt intetsägande bild. Däremot ska jag dit en annan natt när det är stjärnklart eller i vart fall bara småmoln med bar himmel mellan, för blänket från fyren i vattenytan blev hur läckert som helst med fina strålar i slutarlamellerna från själva fyren.

Pannlampan var grymt bra, faktum är att ljuset från denna lilla krabat är starkare och vitare än helljuset från min bil som är utrustad med vanliga standard strålkastarglödlampor.

Jag hamnade på Gyön för ett par kvällar sedan. Denna lilla plats strax söder om Bräkne-Hoby som kanske mest blivit känd för att FNs förre generalsekreterare Kofi Annan har ett sommarboende där.

Tanken var inte alls att köra till Gyön, jag hade istället tittat ut en mycket intressant kuststräcka söder om Åryd. Planen var att köra så nära som möjligt på en väg som Google Maps kallade Unnamed Rd, knalla ca en kilometer i terräng och hoppas på lite våldsam vild söndrig kust. Tyvärr hade jag inte studerat kartan ingående nog, så när jag hade ett par kilometer kvar att köra så tornar plötsligt en stor grind upp mitt i vägen och vips inser jag att Unnamed Rd ligger djupt inne på Eriksbergs Viltpark. Eriksbergs Viltpark är ca 900 hektar inhägnad mark och därmed omöjlig att beträda på det sätt jag hade hoppats. Får planera ett besök framåt sommaren när parken är öppen istället.

Så jag satt i bilen och grubblade över en reservplan. Solen går ner vid halv fyra och jag hade planerat trippen efter det, jag kunde alltså inte köra långt från där jag stod. Beslöt mig för en tur ner till Järnavik som ligger ett stenkast, ok, ett helvetes långt stenkast, öster om Eriksberg. Men väl där kände jag inga bra vibbar, det var något vanligt över skärgården. Så jag försökte frammana kartbilden jag haft framför mig tidigare på dagen och drog mig till minnes en kuststräcka ytterligare något öster ut och bestämde mig på vinst och förlust att köra dit.

Jag vet inte riktigt hur stor del av området som räknas som Gyön, men mitt intresse var riktat mot en städformad kuststräcka på västra sidan. Det första som möte mig när jag parkerat var en skylt som förkunnade att detta var militärt övningsområde, men till skillnad från 90-talet när sådana skyltar var gula och röda förbudsskyltar så är de numera närmast att se som påbudskyltar.

Ett par hundra meter längre ner så tornar ett ganska högt berg upp sig på något som troligen varit en egen liten ö men nu är en halvö till det jag tolkar som Gyön. Det här är häftigt, precis sådan här natur älskar jag, kuperat, bergigt, överraskande, stenblock, skärgård, havskänsla, allt på samma gång.

Solen gick ner bakom en molnslöja så det mjuka färgade ljuset jag hoppats på i bilden ovan uteblev, annars tror jag de frostbitna stenarna hade kunna fånga färgerna från solnedgången mycket bra. Bilden är tagen norr åt, så solen går alltså ner snett bakom mig till vänster.

Jag tog mig halvvägs upp på berget och solen vandrade nu snabbt ner för att ersättas av det mycket blå ljuset som döpt stunden efter solnedgången till just blå timmen.

På toppen av berget bytte jag objektiv till vidvinkelzoomen och försökte förstärka molnen som nu drog över mig med lite efterglöd från solen på var sida.

Slutligen fann jag en liten vik med stenblock som liksom tittade in mot en fokuspunkt någon stans längre ut. Dessa linjer förstärks ytterligare av vidvinkelobjektivet som nog låg i botten, dvs. 16 mm på min fullformatkamera, motsvarar ca 10 mm på en APS-C. Ljuset var nu dessvärre för lågt, och denna lilla vik tror jag skulle må bra av ett besök i soluppgång under förutsättning att det ligger lite häftiga moln som tar ljuset och kastar ner det mot klippblocken.