Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.

Långt där ute i skärgården ligger Ungskär, en ganska låg ö med en samling hus längst söderut. I flera år har jag velat ta en tur ut och bara gå omkring för att se hur det ser ut. Men varje sommar väntade jag för länge och i tidtabellen hann det bli lika glest mellan turerna som mellan framtänderna på Thore Skogman.

Men så i år gav jag mig själve f-n på att åka ut, så jag sökte rätt på ett hus att hyra för en weekend och i fredags stod jag och Cissi på kajen vid Yttre Park och inväntade båten. Det hann bli skymning innan vi var ute och det var snudd på att vi klev av på fel ö, för medan jag stod och vägde på landgången tyckte jag hamnen såg slående lik ut från besöket i somras och då var jag en dag på Utlängan och Stenshamn. Här tvingades jag avslöja för besättningen på båten att jag egentligen hörde hemma i stan när min tidigare självsäkerhet rann av och jag fick fråga var vi var. Det var ju minst lika skämmigt som det är för en man att fråga efter vägen när man kör bil, fast konsekvenserna om jag inte frågat hade varit rätt jobbiga –”äuhm Cissi…det finns nog inget hus här ute som passar till nyckel jag har”.

Väl på ön letade vi oss fram till rätt hus, ett rött hus med en blå dörr hade damen som hyrde ut huset upplyst mig om dagen innan. En kombination som var mer en regel än ett undantag visade det sig, men nyckeln passade på första försöket. En lika vanlig kombination hittade vi när vi studerade brevlådorna på ön och konstaterade att snudd på alla heter Nordström i efternamn.

Huset var råkallt inne så jag bestämde mig för att snabbt göra upp en brasa i kaminen. Veden var inburen men det saknade tändved…och yxa. Så med kökets största kniv i handen skar jag med risk för fingrar och tår ut flisor ur en rejäl klabbe och tände på. Sen hittade jag tändblocken i en garderob. Det blev en störtmysig kväll med sprakande brasa och massor med värmeljus ackompanjerad av en flaska rödvin.

Lördagen var en riktig slappedag, vi sov rätt länge, tog tid på oss i allt vi gjorde, läste böcker och bara njöt av den totala avsaknaden av ”måsten”. Vi gick en runda runt ön, eller egentligen runt öarna, för Ungskär sitter ihop med Mellanskär som sitter ihop med Lungskär och Drakskär. Lungskär har en gammal befästning som numera är raserad och plomberad men när det begav sig under krigsåren stod här 15,2 cm pjäser, vidare fanns här ett av Sveriges modernaste krigssjukhus insprängt i berg och betong. Batteriet övade sista gången 1970 och fördes ut ur rullarna 1978. Pjäserna stod faktiskt kvar ända fram till 2000-talet innan de togs bort.

Lite senare på kvällen gick jag ut själv en stund och plåtade lite i blå timmen, och ännu senare skulle vi duscha.

Nu är det så att vattnet i kranarna i huset innehåller humus, -”inte giftigt sa damen som hyrde ut”, -”men ta dricksvatten i tappkranen ute vid stenmuren” sa hon. Kan säga att även om humus hade varit hälsan själv så hade jag inte velat varken dricka eller duscha i det, det luktade gammal tång av vattnen. Detta hade dock de tappra själarna på Ungskär redan tänkt på och uppfört ett duschrum intill väntrummet nere i hamnen. Där fanns gott om kommunalt underbart klorerat vatten och bra tryck på det var det. Det önskar jag vi hade kunna säga om lyset också, men den enda lampan var och förblev svart inne i duschrummet hur vi än vände och vred på oss så den lilla nödficklampan vi tidigare hittat i köket kom till rättmätig användning.

Söndagen flöt på i samma härliga avslappnade stil, ingen brådska, mycket läsa och bara umgås. Jag ville utforska ön lite noggrannare och begav mig iväg ensam ett par timmar med kameran. Så här dagtid var det inget vidare fotoväder, himlen var ganska jämngrå men lite vyer av mer dokumentär stil hittade jag.

Vi gav en tusenlapp för en weekend inklusive sängkläder och handdukar, och även med humus i kranvattnet var det värt varenda spänn. Det var så otroligt skönt att bara koppla av, inga datorer, inget Tv-tittande, knappt mobiltäckning för surf, bara varandra och sig själv.

Det var en rätt gråmulen dag i Karlskrona och jag hade suttit inne och hängt hela dagen i väntan på lite sprickor i molntäcket för en promenad. Jag bestämde mig för att köra iväg någonstans oavsett väder och letade runt lite på Google Maps efter något som verkade intressant. Jag hittade ett område i skärgården utanför Ronneby som såg bra ut och plockade på vinst och förlust med kamera och stativ och körde ut.

När jag närmade mig såg jag att området var Gökalv och någonstans i bakhuvudet så ringde en klocka att detta har en militärhistorisk koppling. Vilket visade sig mycket riktigt sant, här ute ligger det gamla 57mm batteriet Gökalv (GV) som tillsammans med ett batteri längre in på Stekön fungerade som spärr in mot Ronneby. Batteriet har sedan länge både utgått och plomberats/raserats men fortfarande ser man tydligt de gamla täckta pjäsvärnen som ligger nästan ända nere vid vattenytan och därmed var oerhört svåra att upptäcka från sjön.

Numera har min forna lust att fota gamla bunkrar falnat något så kameran slapp dokumentera betong denna dag. Trots det kan man i bilden ovan längst upp till vänster se den plomberade embrassyren från en av de två pjäserna. Solen stod fortfarande lite väl högt och det mjukare ljuset fick vänta en aning.

Men sen började det ordna till sig och de mjuka klipporna hjälpte till att få lite stämning.

Ett 6-stegs ND filter och slutartider på ca 10 sekunder ordnade till det ännu mer.

Men favoriten denna dag blev nog ändå bilden ovan, och med tanke på att det vid fotoögonblicket ännu inte ens är riktig kvällssol så tycker jag det blev mycket bra. Räddningen är att solen, som fortfarande står för högt, skyms av mycket moln men släpper ner en kniv av strålar som får blänka i vattnet och därmed ger briljans i bilden.

Det var en fantastisk sommar detta år, mängder av sol bad och värme, men ack så lite plåtande. Egentligen är det inte så konstigt, för jag har svårt att gå upp tidigt om morgnarna och tycker det är skönt att sitta hemma och mysa på kvällarna. Sommarhalvåret funkar helt enkelt inte optimalt för mina fotogener. Bara tanken på att kliva upp 2 på natten för att få lite jyst morgonsol eller vara ute i busken till 10-snåret på kvällen för att få en jyst solnedgång går diametralt mot min uppfattning om hur dygnet bör avnjutas. Så därför var det ju tur att vi bodde på ett hotell med utsikt över Vättern.

Kvällssolen är tagen handhållen med stöd mot fönsterkarmen från hotellrummet.

Dagen efter var vi i Linköping där jag föddes och växte upp, lite orutinerat hade jag inte kameran med när vi besökte domkyrkan. Men dagen efter var vi i gamla Linköping.

Här möter gammalt nytt.

De fotoutflykter jag sen trots all genomförde blev mitt på dagen i strålande solsken utan en enda lång skugga att fånga kontraster ifrån, men de gav mig en skön upplevelse av svensk natur när den är som bäst. Och med lite vilja finns fina bilder att hämta till och med när solen står som högst. Här nedan en vy ut mot fyren på Utlängan.

Eller som här en runda runt stenbrottet på Torkö medan resten av familjen låg och latade sig i vattnet.

Sen kom sensommaren och tidig höst, och jag åkte en sväng till Öland och området kring Byxelkrok. Underbart område och även om jag inte klev upp någon tidig morgon så blev det lite kvällssol och massor med härlig omgivning och natur.

Raukarna på Öland är inte lika spektakulära som de på Gotland, men väl värda ett besök. Man hittar dom vid Byrum, och de heter således inte helt otippat Byrums raukar.

Solen fångad av en rauk.

Lite skönt mjukt kvällsljus.

Dag två på Öland bar upp till Trollskogens naturreservat. På stenstranden ligger vraket efter skonaren Swiks som strandade här under en storm den 21 december 1926. Besättningen hade försökt runda Ölands norra udde för att få lä i Kalmar sund, men man misslyckades och gick på en sandbank som låg strax under vattenytan. Senare kastades fartyget längre upp på stranden där det nu återfinns.

Trollskogen ger skäl för namnet, här växer tallarna ibland väldigt knepigt. Svåraste med bilderna här är inte att hitta roliga former utan att kunna hitta ett utsnitt som faktiskt fungerar på bild.

Nästan så långt norr ut man kan komma finns ännu mera klapperstenstränder.

Ska se om inte denna så småningom kan fixas till så den kan hänga på en vägg.

Tidigare i våras så var jag på en fotokurs i det intima landskapet. Bilden nedan får ses om ett försök åt det hållet.

Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker helt enkelt det är roligare och lite pampigare att ta de stora landskapen, särskilt när man har dom runt knuten som här på Öland.

Här en vy in mot hotellet jag bodde på i Byxelkrok. Det lilla samhället var rätt avsomnat så här efter sommarens sista gäster lämnat. Det var egentligen bara gråsparvarna som visade prov på frenetisk energi när dom försökte knycka mina pommes nästan ur handen på mig på ortens lokala hamburgerhak.

Sista kvällen på Öland strosade jag runt på Neptuni åkrar. Själva åkrarna var rätt ointressanta så här års då de egentligen är enormt vidsträckta fält med klapperstenar. På vår och somrar lär blomsterprakten vara fantastisk. Nej, det jag var ute efter ligger snarare ute i vattnet och är vidsträckta områden med platta stenar som ligger precis i höjd med vattenytan.

Bilden ovan är tagen ganska långt in i mörkrets inbrott och det mesta är blått i det man kallar blå timmen. Denna timme inträffar när det ljus som fortfarande återstår är reflekterat i jordens blå atmosfär och även att man vid denna timme ser högre upp i atmosfären. En viss efterglöd bryter av det blå precis där solen gått ner. Bilden inger ett lite falskt lugn, för havet var trots allt ganska oroligt när jag var där, men exponeringar på halvminuten gör havets vågor till en blågrå massa.

När jag checkade ut från hotellet dag tre fick jag tips om ett kalkstensras vid Fornbo strax norr om Horns udde. Blocken är enorma och enda sättet att indikera det var att sätta kameran på självutlösare och rusa fram och sätta sig i bild.

Hela vägen längs kusten på Ölands västra sida är fantastisk vacker med en och annan liten hamn från svunna tider här och där varvat med både nya och gamla kalkstensbrott.

Ett av de nyare brotten har även en mindre utställning nere i själva brottet.

Tittar man i brottets nedre vänstra del skymtar man sågklingan från bilden ovan.

En samling kalkstenar som sträcker sig ut mot havet.

Sista stoppet före hemfärd blev precis på krönet ner i en fantastiskt vacker dal. Tyvärr låg dalen i motljus från vänster så den var otroligt svårbearbetad i Lightroom/Photoshop innan jag lyckades få bort soldiset samt erhålla en någorlunda bra färgåtergivning.

Resten av september och nästan hela oktober var fantastiskt improduktiv ut fotohänseende, det var först på oktobers sista dags sista timmar i ljus jag kom iväg på nästa fotoutflykt. Denna runda gick till området vid Alnaryd. Jag fick idén när jag och Cissi åkte upp till Hooks Herrgård helgen före och vi åkte över en fors, tänkte att dit ska jag köra en dag och knalla runt. Här går Nättrabyån in under väg 122 och sträcker sig därefter åter norrut.

Det var stilla och skönt och fortfarande hängde en del höstlöv kvar i träden.

För att göra bilderna lite roligare så utnyttjade jag det spegelblanka vattnet och vände ett par av bilderna upp och ned.

Det ger lite underliga tillskott till bilderna som man inte direkt förstår vad det är.

På återseende…