Fotosmeden
Landscape photography is the supreme test of the photographer - and often the supreme disappointment.

Jag gjorde en liten vinterutflykt till Huseby Bruk häromdagen. Hade pusslat ihop i stort sett varenda komptimme, flextimme och kvarvarande semesterdagar för att få en ordentlig sammanhållande ledighet över julhelgerna, och lyckades därmed skramla ihop 2 ½ vecka. Visserligen älskar jag fullständigt oplanerad tid utan ett enda ”måste”, men när man väl har den där tiden så är det lite synd att bara låta den rinna ut i sanden, så en fotoutflykt låg därmed nära till hands.

Hade sneglat lite åt sjön Åsnen nån mil sydväst om Växjö, och satte kosan mot norra delen där Huseby bruk ligger. På vägen upp stannade jag och tittade till en vy över sjön mot en ö med massa björkar vars vita stammar formligen lös i eftermiddagsljuset.

Bruket var naturligtvis stängt, men syftet med besöket var inget mer än att gå runt i utemiljöerna, insupa lite kultur och känna historiens vingslag. Byggnaden ovan är kvarnen.

Eftersom bruket drevs av vattenkraft så finns en damm som blev lite trevlig i motljus.

Bruket från nerströms. Jag har för mig att stenbyggnaden till höger är det gamla gjuteriet.

Ytterligare några meter nerströms finns den här lilla pittoreska bron som tyvärr försvinner lite mot den färglösa bakgrunden en vinterdag som denna, men som nog kommer bättre till sin rätt när omkringliggande träd och buskar grönskar på sommarhalvåret.

Några av husen längs Bruksgatan, gissar att det säljs en ”del” souvenirer när bruket är öppet för allmänheten.

I planen för utflykten så låg också ett besök på Åsnens västra strand där jag fått för mig att det skulle finnas en höjd med utsikt över sjön. Körde som en tok för att hinna före solens nedgång, svängde ner mot hamnen i Hulevik och tvingade in bilen på en liten smal väg som tillslut visade sig vara en cykel- och vandringsled. Efter några hundra meter var vägen helt enkelt avstängd med en bom lagom för cykel och gående att passera så jag kastade mig ut i kylan väl medveten om att solen nog bara erbjöd ett par minuter. Bidde ingen höjd, utan bara ett nödfoto ut över sjön för sen försvann solen.

Sista äventyret skulle bli att köra hem på riktigt små vägar som såg ut att slingra sig nästan genom vattnet.

Hade jag studerat kartan lite noggrannare när jag körde ner i Hulevik hade jag nog lagt märke till att cykel- och vandringsleden fortsatte ner genom Ulvö och…just ut över vattnen. Således tvingades jag än en gång inse att bilen inte hörde hemma där jag ville köra den. Något som en smått förvånad mamma och hennes barn troligen också tyckte när jag smög förbi i krypfart på det som visade vara en gammal nedlagd banvall och numera del av en 25 mil lång cykelled som kallas Banvallsleden.

Norge med sina fjordar och berg har länge fascinerat mig, men jag har aldrig kommit mig för att åka dit. Sedan ett par år så dessutom jobbar min grabb i Oslo och jag kände att det var mycket hög tid att åka över och hälsa på.

Vi bestämde oss för en långhelg vilket innebar att jag körde upp på torsdagen och hem på söndagen. Det är också så finurligt att Henke jobbar på Hertz, så med lite personalrabatt så blev det hyrbil istället för min gamla rishög till Ford Focus. Det är ca 65 mil från Karlskrona till Oslo, men vägen är fin hela sträckan plus att jag blev uppgraderad till en V70 med de flesta finesserna, så jag kände mig i princip utvilad när jag kom fram.

Oslo är en helt ok stad i sig, men jag tog inte en enda bild medan jag var där, så vi spolar fram till fredagen istället.

Fredagen var dagen med stort T som i gå på Tuuuuuur. Vi hade redan tidigare bestämt oss för Flåm och bokat hotellnatt men för att göra mer av bilfärden så beslöt vi oss för att stanna till vid ett ställe som heter Vøringsfossen på väg upp.

Vi landar alltså på dryga 40 mil, vilket i svenska termer kan anses på bakgården men som givet vägstandarden i Norge är ett ganska rejält avstånd.

Vägarna är ju alltså inte dåliga i Norge, men lite smala och sorterar under ganska låga hastighetsbegränsningar.

Dessutom tar man det där med böter på riktigt allvar, så en hastighetsbot gör ont.

Vøringsfossen är ett av Norges mest kända vattenfall med en fallhöjd på 182 meter varav 145 meter är fritt fall.

Vägen dit gick över norra delen av fjället Hardangervidda, helt underbart och vidsträckt med sin frodiga men ändå karga yta sådär ovanför trädgränsen.

Vi hade både tur och otur med vädret denna fredag, de låga molnen gjorde landskapet lite drömskt där topparna blev klädda i bomull, men ur fotosynpunkt så hade det varit bättre att jaga det intima landskapet än vidderna.

Det tunnade dock ut och några bilder blev det ändå.

Vattenfallet i sig ligger liksom inne i början på en ravin eller canyon och är mäktigt även utan vatten.

Huvudfallet var lite svårt att fånga på bild utan att luta sig ut över kanten sisådär 200 meter stuprätt ovanför botten och bitvis utan riktiga staket.

På motsatt sida rann ett smalare fall utmed klippsidan, lite svårt att avgöra utan referenser men det är drygt 200 meter från toppen till botten på bilden.

Istället för staket hade man försett kanten med ytterst målande varningsskyltar någon meter in.

Det ilar fortfarande i magen när jag tänker på när vi gick fram mot kanten och sneglade ner med tyngdpunkten ordentligt långt bak i kroppen.

Vi fortsatte färden upp och passerade över Hardangerbron vilken löper över Hardangerfjorden från en tunnelmynning på ena sidan till en tunnelmynning på andra sidan.

Norge är förövrigt fullkomligt nerlusat med vägtunnlar, drygt 900 stycken om man får tro Wikipedia.

Ett par timmar senare körde vi in i Flåm och checkade in på hotellet Flåms brygga. Hotellet ligger alldeles nere vid vattnet längst in i Aurlandsfjorden. Förutom närheten till makalös natur så har hotellets restaurang och pub den stora fördelen att hysa ett eget mikrobryggeri, Ægir Bryggeri. Jäskärl mm för fatölen står inne i puben endast avskilt med en glasruta.

Krögaren, tillika bryggmästaren, har skapat en riktigt rustik och härlig miljö med en meny som är direkt anpassad till ölen. Efter några öl i puben gick vi upp på till restaurangen på övervåningen. Henke körde på hamburgare och jag tog en Grytesteikt Svineskanke Gullinbusti. Ska man tolka krögarens engagemang så var den maten snarare tillbehör till de två glasen Harvester Ale med en lätt rökton som vi beställde in efter rekommendation.

Vid niosnåret bestämde vi oss för att törna in och siktade på att kliva upp vid strax före åtta då frukosten börjar serveras. Vi hade med hjälp av den vänliga receptionisten fått tips om en tuuuur upp på ett berg vid Aurland och ville komma upp på toppen i paritet med väderleksprognosen som skvallrade om fint väder runt lunchtid.

Vi klev upp, avnjöt frukost och körde sedan bort mot den lilla byn Aurland. Det finns en serpentinväg som tar en upp till ca 800 meter höjd och jag skulle ljuga om jag sa att det inte ilade en del i magen då vägen var mycket smal och bitvis skilde endast egentligen ingenting mellan väg och stup.

En bit upp finns en utkiksplats som heter Stegastein där man byggt en trätunga rakt ut från berget på ca 650 meters höjd.

Vi stannade till, plåtade lite och träffade en trevlig dam som lika hurtigt som vi hade gett sig av för att njuta av morgonen på fjället. Hon gav oss vägbeskrivning upp till där vi skulle parkera för att enklast nå leden som sträcker upp mot toppen.

Med varsin liter vatten, kamera och stativ började vi vandringen. Jag upptäckte ganska snart att min kondition är obefintlig och började flåsa som ett gammalt ånglok, medan Henke studsade upp lätt som en gasell.

Det var ju inte jättelångt i sträcka vi skulle vandra, men det var trots allt en stigning på drygt 500 meter från bilen upp till toppen.

Samtidigt gav min avsaknad av effektiv syreupptagningsförmåga bieffekten att vi fick stanna till och njuta av utsikten på flera ställen än bara ett.

Väl uppe kan man bara konstatera att det var helt 100 procent värt varenda svettdroppe.

Vilken fantastisk utsikt på ca 1370 meters höjd och med fri sikt ner mot foten av berget och ut över omgivande berg.

Rent fotomässigt var det lite dis i luften som jag istället för att se som problem försöker få till att tillföra linjer i bilden.

Vyerna är många och njutningen enorm, men tillslut var vi tvungna att påbörja vandringen ner.

Vi lyckade gå fel efter bara 10 meter och fick vända väl medvetna om den ravin vi omöjligt skulle kunna passera på den inslagna vägen.

Jag tror vi möjligen pausade en gång på vägen ner, och väl framme vid bilen kändes benen som spagetti av alla inbromsande steg.

Dagen var inte slut och vi var sugna på mer.

Runt Flåm ser man mängder med små vattenfall, några är dessutom lite större och längst in liksom bakom Flåm ligger ett stort vattenfall som vi beslöt oss att förära med vår närvaro. Från bilen sett såg det ut som vattenfallet låg ett stenkast från vägen, men när man inte är van vi dessa vidder så inser man inte riktigt avstånd och storlek. Så det tog nog en timme att knalla upp på redan värkande ben och med samma urusla kondition som visat sig tidigare på dagen.

Vyn ner mot Flåm visar också på att även denna sevärdhet trots allt låg rätt högt upp.

Vi hade tidigare bestämt oss för en väg hem mot Oslo som var lite mer raka spåret än den vi körde upp. Men av en slump tog vi en 2.5 mils omväg trots allt. Vi körde en avfart för långt i en rondell och plötsligt ser vi skylten.

Vi hade spekulerat lite i om vi skulle leta rätt på Norges, och för övrigt även världens, längsta biltunnel, men kommit överens om att det skulle vara en ganska meningslös utflykt. Nu med hålet i bergväggen endast hundra meter framför oss så var valet enkelt, självklart ska vi köra de 24.5 km som världen längsta biltunnel Lærdalstunneln erbjuder!!

Lite förvånande hittade vi 4 stycken bredare passager strategiskt utplacerade. Jag läste senare att dessa anlades för att minska förarnas tristess av att köra så pass långt i en enformig tunnel, plus att de erbjuder en möjlighet att både vända och avnjuta kortare pauser.

Efter tunneln återstod en färd över fjället och sedan ner över Hemsedal. Även här var vi bitvis över trädgränsen och kunde njuta av både kala fjällvyer och höga tvärbranta svarta berg.

Vi landade i Oslo framåt kvällningen. Jag checkade in på hotellet och var väldigt upprymd över dessa två fantastiska dagar i Norska fjäll och fjordar med Henke. Orkade inte ens gå ut till 7-Eleven tvärs över gatan för att köpa något att knapra på utan beställde upp mat på rummet istället. Henke hamnade mitt i en fest när han klev in genom dörren till sin lägenhet (som förövrigt låg kanske 100 meter från mitt hotell). Just den fortsättningen på kvällen var jag inte avundsjuk på utan nöjde mig med lite Netflix på datorn innan det var dags att släcka ljuset.

Sista dagen i Oslo tog vi en långpromenad, jag med analogkameran i hand i förhoppning att hitta lite gammal arkitektur att föreviga. Vi visste väl inte riktigt någon av oss var den arkitekturen fanns så min svartvitfilm inställd på 2 stegs pressning för lite grova korn är fortfarande plågsamt fast på första filmrutan i skrivande stund.

Henke tipsade om att köra E18 hem första biten från Oslo för att se lite mer av Oslofjorden, jag skulle bara sätta navigatorn på Ulvøya så skulle det lösa sig. Ulvøya finns inte i Volvos navigator så jag satte en punkt på kartan på ön istället och började köra. Konstigt nog drog den förbannade navigatorn mig till E6 direkt hur jag än bar mig åt, och då jag dessutom glömt att ta på mig glasögonen så hann jag inte reagera på de små skyltarna med E18 förrän det var försent. Lite senare upptäckte jag att jag satt punkten på fel ö och navigatorn försökte bara vänligen men bestämt ta mig snabbaste vägen till Jeløya!

Norge är ett fantastiskt land och jag har en fantastisk son, underbart veckoslut!!

Efter 2 dagars njutning av sol och värme vid poolen kände jag rastlösheten komma krypande.  Jag bestämde mig för att hyra en bil och förutsättningslöst ta mig upp i bergen medan resten av familjen fortsatte leva lyxliv i poolområdet. Trots min opportunistiska inställning till trippen, ta upplevelsen som den kommer och fånga möjligheterna när de visar sig, så insåg till och med jag att en grovyxad plan skulle göra utflykten bättre. Jag behövde ju dessutom minst en waypoint att mata in i navigatorn för att ens lyckas ta mig ut från turiststråken i Alcudia.

Efter lite zoomande fram och tillbaka på Google Maps bestämde jag mig för att sätta första destinationen till fyren längst upp på Cap de Formentor. Sedan skulle jag köra ner längs med bergskedjan mot en liten vik som heter Cala Tuent och där hoppas på en restaurang som poppade upp med en kniv-och-gaffel-ikon när jag zoomade in på satelitvyn. Grovplanen var beslutad.

Första stoppet blev utsiktspunkten vid Mirador del Mal Pas. Ni kan för övrigt klicka i den lilla kartan uppe till höger så öppnas ett litet fönster där alla punkter där bilderna är tagna visas. Vidare så är alla bilder tagna med min mobil då jag inte orkade dra systemkameran med mig till en solsemester.

Utsikt in mot Badia de Pollenca som är bukten nordväst om den mer berömda badbukten Alcudia.

Vy upp längs Formentorhalvön.

Utsiktspunkten ligger på knappt 300 meters höjd över havet, och med ett minst sagt minimalt räcke som skydd så pirrade det lite i magen att sträcka sig ut och ta bilden rakt ner.

En sista bild upp längs Formentorhalvön där det svaga diset tillsammans med motljuset ger ett ganska fint djup. Tyvärr ser man här mobilkamerans tillkortakommande då färgåtergivningen i himlen mellan det utfrätta vita och det blå blir lite tveksamt grönt.

Jag lallade ner till bilen och fortsatte färden norrut. Det finns flera små stopp längs vägen där man kan pressa in en bil eller två för att sedan knalla upp på nån kulle och hitta smått fantastiska vyer.

Här ännu en vy längs Formentorhalvön, alltså åt nordöst från där jag stod. På bilden ser man nu även fyren vid Cap de Formentor lite i fjärran. Denna utsiktsplats hittade jag inget namn på men ligger vid Punta d`en Thomás.

Vy från samma punkt men med lite annan komposition.

Jag fortsatte nu hela vägen ut till fyren utan vidare stopp och förvånades lite över hur mycket cyklister som pulsade upp för de rätt rejäla stigningarna i den för mig ganska tryckande värmen. Jag förstod senare att hela den Mallorkanska bergskedjan är ett mycket populärt resmål just för cyklister som vill erbjudas både rejäla stigningar och fantastiska utförslöpor längs serpentinvägar.

Uppe vid fyren fanns självklart vackra vyer, men faktiskt ingen som stod ut mer än de jag hittills stannat till vid längs vägen.

Här är dock en tagen åt sydväst från fyrbyggnaden. I övrigt passade jag på att inmundiga en välförtjänt kopp kaffe ackompanjerad med en stor chokladmuffins på altanen till ett litet fik/restaurang som hade öppet i fyrbyggnaden. Försökte mig också på en selfie med bergen i bakgrunden, men den blev så gruvligt dålig att jag helt enkelt inte ens med bästa vilja i världen kan erbjuda den för allmänt beskådande. Får nog be min 15-åriga dotter om lite tips till hur man gör...

Dagen har bara ett visst antal timmar, så jag packade ihop rätt snart och satte kurs åt sydväst. Kunde också konstatera att ska man besöka Cap de Formentor med bil så bör man vara ute i god tid. Det hade börjat närma sig lunchtid och när jag nu lämnade min parkeringsplats så blev det nästan slagsmål bland nytillkomna besökare att få ta över efter mig.

Redan efter ett par hundra meter fick jag ett infall och stannade vid en liten utsiktspunkt. Där var en bergstopp som kanske skulle kunna erbjuda en vacker vy, plus att den såg ut att ligga bara några minuters klängväg upp.

Två saker lärde jag mig. Converse basketkängor är inte detsamma som de kängor som föreslogs på en skyllt jag såg uppe vid fyren i det fall man skulle vilja knalla i bergen. Ett berg utan något att jämföra med i perspektiv är MYCKET större än man först tror.

Efter mycket svett och möda nådde jag toppen. Endast cikadorna hördes och jag får nog tillstå att det lite omogna tilltaget trots allt lönade sig. I mitten ungefär på bilden ovan syns en liten vit fläck vilket är två bilar varav den ene är min för dagen hyrda Renault Clio. I övrigt kan man även skymta fyren vid Cap de Formentor.

Nog med Formentor, nu var det dags att ge sig av mot slutmålet för dagen, Cala Tuent och den förmodade lilla pittoreska restaurangen.

Vägen, Ma-10, längs bergen är helt underbar. Framför allt för mig som är van vid det blekingska låglandskapet i Sverige. Tyvärr är det rätt svårt att stanna till vid alla fantastiska scenerier som man passerar då vägen är smal och asfalten är lagd lager på lager genom åren, så en liten Renault Clio skulle förmodligen bli hängande på buken över asfaltskanten om jag hade försökt.

Då och då dyker det dock upp möjligheter som ovan tagen vid en grind till en infart till någon egendom. Jag läste någonstans att Serra de Tramuntana ingår som världsarv sedan några år tillbaka, mycket tack vara jordbruket. Kan förstå det när man blickar ner i en brukad dal som denna.

Vill man verkligen uppleva och se Serra de Tramuntana tror jag cykel är det ultimata. Man kan få med sig en del packning, man kan stanna precis var som helst och man kan avverka rätt stora sträckor. Det plus riktiga kängor alltså.

Bilden ovan och de följande två är tagna från en liten utsiktspunkt till vilken jag inte lyckas hitta något namn, men den ligger knappt en kilometers väg efter man passerat Bar Restaurante Escorca längs Ma-10.

Det är svårt att få fram storheten i scenen när den pressas ner i 2 dimensioner i ett foto, möjligen att turisten i förgrunden och huset till höger i bakgrunden kan ge någon hint till ögat.

Från samma punkt fast åt ett annat håll. Alla tre bilderna ovan är tagna mot havet, dvs. åt nordnordväst, men de riktiga bjässarna ligger 180 grader åt andra hållet. Där hittar man nämligen Mallorcas båda högsta berg, Puig Major på 1445 meter och Puig de Massanella på 1365 meter.  Låter kanske inte så mycket för en alpinist men då ska man betänka att man kan se dessa båda berg från havsnivå, vilket alltså ger dem sin fulla höjd från observatören.

Efter ytterligare någon kilometer svängde jag av mot kusten in på väg Ma-2141 som skulle leda mig till min slutdestination.

Ma-2141 har ett helt fantastiskt avsnitt serpentinväg med en del hårnålskurvor så snäva att knappt Clion klarade dom med fullt rattutslag. Här finns en utsiktspunkt lägligt så man kan se en stor del av serpentinavsnittet innan man ger sig in i det. Man kan luta sig ut och få med ännu mer av det närmsta avsnittet på bild, men total avsaknad av räcken och med ganska mycket folk som rör sig bakom ryggen så kände jag ett visst obehag inför det.

Clion tuffade vidare, för övrigt utrustad med dieselmotor, och jag närmade mig slutmålet.

Cala Tuent, en av de sista orörda stränderna på Mallorca. Man kan även se restaurangen, jag i detta läge fortfarande hoppas mycket på, strax till vänster om bildens mitt.

Jodå, det var en restaurang, och den var helt underbar. Kanske lite förstärkt av att de kunde erbjuda mig kallt vatten, vilket jag naturligtvis inte fått med mig något från Hotellet. Medelst 1,5 liter sköljde jag ner en härligt grillad ”golden bass”. Restaurangen var populär, heter för övrigt Restaurante Es Vergeret, och vill man vara säker på att få ett bord under högsäsong bör man nog ringa och reservera plats. Dom har en egen webplats som ni kan hitta om ni klickar här.

Avslutningsvis några bilder från närområdet runt Cala Tuent, dvs. där det gick att stanna bilen, vilket var ett ytterst nödvändigt måste 1,5 liter vatten senare.

På bilden ovan ser man Mallorcas högsta punkt, Puig Major; det är toppen nästan längts upp till vänster, den med en rund kupol på (klicka på bilden så öppnar sig en större). Tyvärr kan vi vanligt dödliga inte komma upp till de fulla 1445 metrarna då de översta 550 metrarna är militärt område. Men det lär gå att ta sig upp på näst högsta toppen, Puig de Massanella, men den har jag ingen bild på.

Terrängen är minst sagt blandad, man tar sig inte fram ostraffat om man inte vet var vandringslederna går. Det kan man faktiskt säga gäller i dubbel bemärkelse för de flesta områden på Mallorca, inklusive berg, då dessa ligger i privat ägo. Nu är inte markägarna omöjliga på något sätt, även om vissa lär vilja ha några dinaros i hand för ett tillstånd, men jag misstänker att största svårigheter blir att hitta vem som äger vad och att komma i kontakt med dom.

Ah, jag skjuter in en sista bild ner mot Cala Tuent.

Körde sedan samma väg tillbaka upp till Alcudia och Platja de Muro, kan verkligen rekommendera det före att lockas ut på motorvägen. Vyerna är liksom helt nya, om än bekanta, när man ser dom från andra hållet.

…därför tog jag nationaldagen i akt och styrde kosan åt nordväst från Karlskrona sett, en liten tripp på ca 10 mil. Så här i efterhand borde jag tolkat varningssignalerna, som trotts allt fans där hela tiden, som exempelvis varför det inte finns spaltmeter skrivet om punkten på nätet eller varför det totalt saknas bilder från området när man går in på Google Maps.

Det står mig naturligt att inte rygga för sådana signaler, eller fungerar min förträngningsmekanism bättre än hos gemene man. Så på vägen dit kändes det som alla andra bilar också var på väg dit. Hade en bil med taket fullt av cyklar framför mig i flera krokiga mil, varför jag i mitt stilla sinne undrade om det kanske skulle bli trångt där upp på Blekinges bergstopp.

När jag hade ett par hundra meter kvar så kunde jag snabbt lägga den ängslan bakom mig, jag var totalt ensam.  Vägen blev nästan till en stig innan jag hittade parkeringsplatsen som bestod av den delen operatörerna till mobiltelemasten i området råkat schakta för mycket.

Jag tittade mig runt och fann ett obligatoriskt picknickbord, med en karta i plåt och en tydlig skylt åt vilket håll ”the summit” låg. Jag får nog också tillstå att jag förvånades en smula över hur lite backe det var till Rävabacken, och väl framme slog antiklimax till med full kraft.

Detta, mina damer och herrar, är Blekinges stolthet, vår plats på kartan, objektet för allas vår beundran, samtalsämnet vid varje middagsbord, en samling stenar mitt ute i skogen. Det hela beror naturligtvis på att Blekinges högsta punkt inte är ett berg utan en platå, och den relativt täta skogen gör ju att man inte upplever någon direkt stigning när man kör bil dit.

Punkten var utmärkt med en liten metallplatta, en informationsskyllt och faktiskt en svensk flagga i sällskap av en gammal handduk.

Jag funderar på vad handduken kan fylla för syfte, är det för att torka besvikelsens tårar ur ögonen hos alla barn vars föräldrar lovat dom en spektakulär utflykt till Blekinges Mount Everest, eller är det möjligen för att man ska kunna torka svetten ur pannan när man står där och flämtar i den tunna luften på 189 meter och 65 centimeters höjd över havets yta.

På vägen hem gjorde jag en avstickare in till Fridafors och tittade till närområdet till det gamla bruket.

Det brann i slutet av nittiotalet och sedan dess har det inte producerats något papper här.

Området är fullt av gamla byggnader, vissa verkar hållas låsta och under uppsikt, andra rena ödehus.

Vad kan det ha varit i denna byggnad tro? Idag bara ett skal.

Det gamla bruket ligger vid en fors och man har hämtat kraft från vattnet. Både mekaniskt och från 1907 även elektriskt.

Vid en första anblick skulle man nog gissat på en gammal turbinhall, men den ligger för långt från fallet så det är mer troligt att det rört sig om platsen för någon massamaskin.

Eftersom det rört sig om pappersbruk så har man förmodligen tagit emot timmer via vattenled, kanske dessa byggnader varit inblandade.

Någon har lyckats slå ut vartenda betongglas, vilket kan utnyttjas till ett symetriskt foto.

Ytterligare lite söderut stack jag av till Ebbamåla och hade lite förhoppningar att titta närmare på bruket där, det var tyvärr stängt denna dag, men dit ska jag nog ta mig en tur någon annan gång. Dom anordnar järnnätter ett antal torsdagar på sommaren ”… då järnet lyser rött, släggan hamrar mot städet och de sotiga gjutarna bär ut den lysande järnsmältan i skänken”, allt enligt deras egen websida på http://www.ebbamalabruk.se/ironnight.php

Strax intill Ebbamåla körde jag in på en liten skogsväg mot ett naturreservat precis intill Mörrumsån, Käringahejan. Jag hade sånär plockat en fantastisk bild mot solen i en mossig bokbacke, men när jag tagit handhållet provfoto (det ni ser här ovan) och skulle till att montera upp kameran på stativ…så gick solen i rejäla moln.

Sluttningarna ner mot Mörrumsån är både branta och höga, som bilden av Mörrumsån så här lite från ovan visar.

Totalt sett var det en mycket lyckad dag, bergstoppen, avstickarna och det sköna vädret gjorde susen för både kropp och själ. Jag raljerar lite över Rävabacken, men ser man hela äventyret runt utflykten så var det jag fann på platsen nästan roligare att uppleva än en höjd med utsikt över skog och mark, faktiskt.

Jag gav mig av upp till en punkt som jag tittat ut på Google Maps redan i höstas men som jag av olika anledningar, troligen mest att jag helt enkelt glömt bort den, inte besökt förrän nu i veckan som gick. Det är en punkt som jag dessförinnan sett skymten av många gånger när jag kör från Nättrabyhållet och in mot stan precis ett par hundra meter före Sjönstaviks camping där järnvägen svänger av mer österut och vägen fortsätter söderut. Klicka på den lilla kartbilden uppe till höger på sidan så ser ni bättre var jag menar.

Där ligger ett berg som sträcker sig högre än kontaktledningarna till järnvägen och högt nog för att kunna få en vy ut mot fjärden. I vintras hade jag en tanke på att ta en låg sol medan snön skulle ligga på den frusna fjärden, men det blev varken speciellt mycket is eller snö heller för den delen.

Väl uppe konstaterade jag att det var rätt bra förutsättningar för en bild, men det var lite tråkiga moln. Molnen var där men dom var sådär lite halvstora och varken ruffa eller fina. Så jag bestämde mig för att kräma på med ett mörkt ND filter på 10 gångers exponering. Det hade dock bara gett mig 16 sekunders exponering från den 1/60 del som var normaltiden jag hade att utgå från. 16 sekunder skulle bara gett mig lite suddiga kanter på molnen. Jag skruvade helt enkelt dit ytterligare ett ND filter som ger 6 gångers ytterligare exponering och vips var jag uppe i 16 minuter.

Dom 16 minuterna gav mig dock en bild som var lite för mörk tyckte jag så jag begick det fatala misstaget att dubbla tiden istället för att bara öppna bländaren ett steg. Plus att jag nog var lite nyfiken på att se hur molnen skulle se ut efter hela 32 minuters exponering.

Förutom att det var jäkligt långtråkigt att vänta 32 minuter så blev det lite av ett antiklimax när bilden till slut poppade upp och molnen var så utsmetade att det bara såg ut som en standard mulen dag!

Hemma i Lightroom bestämde jag mig för att utnyttja himlen från 16 minuters exponeringen och förgrunden från 32 minutaren.  Vidare beskar jag bilden så jag skulle slippa så mycket som möjligt från ett mörkt parti i himlen längst upp till vänster, plus att 4x5-formatet lyfte fram själva fjärden något från all grönska. Jag öppnade upp båda bilderna som lager i Photoshop och slog ihop det bästa från båda och huvudbilden till dagens blogg var ett faktum.

Till saken hör också att 32 minuter ger vissa problem, förutom ledan att vänta just 32 minuter.

Det blir en hel del färgbrus och skulle jag fixat till bilden för utskrift i stort format så hade jag haft en hel del jobb att plocka bort små röda punkter som brusfiltret i Lightroom inte klarade av att hantera. Dock blev inte färgbruset lika framträdande i himlen på 16 minuter, så ska jag göra ett liknande foto i framtiden så tror jag på en lång exponering i himlen och en kortare på kanske en halvminut för att få rätt rörelseoskärpa för förgrunden, och sen slå ihop dom i Photoshop.